Haha ni vet, det känns inte så fint att jobba på McDonalds. Jag tycker faktiskt inte det. Ibland skäms jag och vill inte ens säga det till folk. När jag jobbade i Göteborg stannade jag kvar enbart pga mina fina kollegor och min underbara chef. Har aldrig i hela mitt liv haft en bättre, roligare och mer fantastisk chef som Björn Pettersson. Och mina kollegor kan jag inte ens beskriva hur mycket jag älskar - ja, än idag. Jag hade jobbat ca. 2 månader och kände inte någon speciellt väl. Så skulle jag jobba en natt, och en väldigt extrem och jobbig situation inträffade hemma i lägenheten med min dåvarande rumskompis och hennes pojkvän. Jag kom till jobbet klockan 7 på kvällen och skulle jobba ett 11h pass och bara grät och grät. Försökte givetvis inte visa det för tjejerna på jobbet, för jag HATAR att gråta inför människor som inte står mig otroligt nära. Det slutade med att Hannah säger "Rebecca, du måste sova hos någon inatt, du KAN inte sova hemma!". Eftersom att Hannah bodde hos sin pojkväns föräldrar så var det svårt att få sova hos henne, men om det inte fanns någon annan lösning så var det okej sa hon. Jag tog mod till mig och ringde Rebecca Rehnberg som var ute och festade. När hon svarade och jag förklarade sa hon "SJÄLVKLART älskade Rebecca får du sova hos mig och Robert, vi bor i en pytteliten etta och Roberts kompis ska sova hos oss men vi skavföttar! INGA PROBLEM! Ring och väck mig när du slutar klockan 6!". Jag blev SÅ lättad, en sån himla fin människa. Det slutade iaf med att ännu mer jobbigt hände på restaurangen och Julia som jag jobbade med den natten såg allt med egna ögon. Hon slängde ut killarna som kom och var hemska mot mig och sa "såna människor ska du inte ha i din närhet. Och nej, du ska inte behöva ringa och väcka Rebecca och Robert inatt, du sover hos mig!". Inga problem alls. Efter den kvällen har jag aldrig känt sån tacksamhet för okända människor som då. Julia, Hannah och Rebecca, ni är fantastiska! Dessa tjejer blev mina absoluta favoriter i Göteborg efter det. Tjejer jag än idag saknar, älskar och som betyder väldigt mycket för mig. Sen träffade jag ju även Anna som idag är min allra bästa vän (ja, och Sara också då såklart, men hallå - det vet ni!). Och sen träffade jag även underbara Isabell, som jag var rädd för i början för att hon var så cool och hård. Men hon visade sig, även hon, vara en helt fantastisk människa som jag också saknar så in i norden! Niklas började hos oss sommaren innan vi stängde restaurangen och även han blev en guldklimp som jag har fantastiskt mycket minnen med. Och även Olivia, Musse, Christoffer, Frida, ja, massa andra människor helt enkelt som även de kom en nära på något sätt. Och så, som skrivet, Björn. Fantastiska Björn. Vår chef, som kallar in mig och Anna på kontoret för att spela in Basshunterlåtar på hans nya telefon. Som stoppar mig innan jag stämplar in för att spela upp en ljudfil på telefonen där hans kompis snarkar. Även han som klädde ut sig till James Bond på arbetstid och gick catwalk för mig och Anna och slängde iväg kommentarer som "I'm BOND, JAMES BOND" och som ägnade sina raster åt att skriva i sin rosa Barbiedagbok att han älskade sin flickvän men även keso och banan. Har tusen miljarder saker till att rabbla upp om honom, men jag har inte riktigt tid. För jag ska jobba på mitt nya McDonald'sjobb snart. Mitt nya här i Stockholm. Där jag också trivs, som fisken i vattnet. Dock är det större där, mer regler, mer ordning och reda (missförstå rätt, vi hade det jätteorganiserat på K17 också, men..). Där blir det inte LIKA personligt, inte i största allmänhet. Jag har fått fantastiska kollegor här också, som jag vet ställer upp i väder och vind, precis som donkenpolarna ifrån Göteborg. Och här har jag ju Theresia, arbetsledaren som gömmer sig i stora kartonger och skrämmer Diakite och Emran. Som klär ut sig till hillbilly och hoppar ut ifrån köket och skrämmer gästerna. Och sen har jag ju faktiskt massa andra människor där som är minst lika roliga och busiga. Så jag trivs! Jag tror det blir så på en McDonald'srestaurang. Det är därför folk kallar det för "sitt andra hem", sina kollegor för "sin familj" och det är även därför folk lätt kan stanna på samma restaurang i 3 år utan att känna att de tröttnat. Jag är en av de människorna. Jag har jobbat sammanlagt 1,5 år nu, och jag vill inte sluta - än.

Och för att spetsa min position, så ska jag nu snart bli områdesledare. Det är inte så jätteviktigt egentligen, men jag kommer kunna säga det när folk undrar hädanefter. "Jag är områdesledare på McDonald's". Det låter snyggare än "jag jobbar på donken". Visst?

Jag måste ju GIVETVIS bara skriva om detta. Skriva om hur jävla gärna jag vill ha dessa, hur fantastiskt roliga dessa är, hur klockrent det kändes i mitt hjärta att få gå runt med en telefon där det står "Det man inte löser med pengar, det löser man med ännu mer pengar" på. Åhåhåhåhåh, julklapppppppp!

Så plockade jag fram mössa och vantar idag. Kändes läge för det, med tanke på vädret liksom. Mössan jag letade efter blev ej uppfunnen, det vill säga; jag hittade den inte. Med andra ord; den ligger någonstans uppe på vinden. Där finns det råttor, dit upp går jag inte upp i mörkret utan min granne i handen! (Vad mycket jag nämner honom nu för tiden :D haha, stackarn!). SÅ jag fick ta min blåbärsmössa. Och ja, det är precis vad det låter som. En blå stickad mössa med en topp på huvudet, som ett blåbär. Hahaha. Den är ändå rätt fin..
Till det hittade jag - såklart - fårskinnsvantarna som har vandrat i vår familj sen det året jag föddes, alltså i 21 långa år. De är rätt slitna, dock varma ändå. Och snygga. Vintern kan gärna komma, jag är redo!

Jag smäller AV vilken fantastisk bild på världens vackraste människa. Den här vill jag ha inramad på min vägg mellan soffa och säng.

Det här - är så sant. Skulle han vara lite manligare skulle jag lätt hångla med honom!