Sara och jag lärde känna varandra när jag flyttade till näktergalsvägen där Sara bodde. Vi var 10 år på den tiden. Enda sen dag ett när vi blev vänner har vi bott hos varandra. Vi hängde ihop jämt, vi var det bästa teamet någonsin. Bråkade någon med Sara så bråkade de med mig - och tvärtom. Vi kom på allt mellan himmel och jord att underhålla oss med och skulle jag iväg med min familj så följde Sara med - och återigen tvärtom. Familjemiddagar hos mormor och morfar, höst-te-äta-skorpor hos Saras farfar, passa hundar hos avlägnsa släktingar på landet, åkturer till IKEA, stranddagar, grillkvällar hos föräldrars kompisar, överallt m.a.o. Skulle Roger (Saras pappa som jag hädanefter kommer kalla Kanelis i detta inlägg) iväg till en annan stad på spelningar så följde jag med, födelsedagskalas för enbart släkten - då var jag med. Och det är liksom inte så att våra föräldrar någonsin har haft något emot detta. Det är ju bara så det har varit.

När vi var yngre hängde vi mest hemma hos mig och min mamma. Mamma fick stå ut med näst intill allt. I en hel vecka i rad tjatade vi hål i öronen på henne om att hon skulle åka och hyra senaste Harry Potter filmen åt oss. Tillslut, efter en veckas tjat som sagt, så gav hon med sig. Hon skulle gå ut på kvällen och vi skulle ha sleepover och kolla på filmen. Sagt och gjort. Dagen efter sitter vi vid frukostbordet, båda två arga som bin och "besvikna" på mamma. Varför? För att "HUR KUNDE DU LÅTA OSS SE DEN FILMEN SJÄLVA?! DEN VAR JU FÖRFAN SKIT LÄSKIG!", varpå mamma svarar "men snälla, den är ju ifrån 7 år?
- "I VUXET SÄLLSKAP JA! ANNARS ÄR DEN IFRÅN 11!"
- "NI ÄR JU 11?"
- "OM 5 DAGAR JA!!! Fyfan, fattar du att vi inte har kunnat sova en enda blund inatt eller?!"
Sen fortsatte vi frukosten, med mamma satt på plats minsann.

En annan gång hade jag fått en orange stor badmadrass utav mamma som jag kunde ha på stranden. Skit snygg ansåg jag. Det gjorde även Sara, som tvingade sin mamma att hon skulle få en likadan. Det fick hon. Sen blåste vi upp madrasserna hemma i lägenheten och spatserade ut med dem på gården under armarna och väntade vid bilen tills vi skulle åka till stranden. Vi knöklar in madrasserna i baksätet och hoppar in. Mamma säger att hon inte kör en meter för ens vi har blåst ut luften för hon ser inte när hon kör eftersom att dem täcker hela bakrutan. NÄPP, det kunde hon fetglömma! Och så var det bara! Så mamma fick köra hela vägen till dragsö och kika ifrån backspeglarna BARA för att vi skulle få våran vilja igenom. När detta hände var vi 12.

Jag vet inte heller hur många gånger jag har hört Sara säga till henne "kan vi åka till biljard caféet och köpa såna goda klubbor jag vill ha? Snälla Zandra!". Jag vet inte heller hur många gånger hon faktiskt köpt dessa klubborna. Jag vet inte heller hur många gånger "jag vill inte äta vårullar! Jag vill ha kalas puffar!" har upprepats efter att Sara fått mamma till att servera kalas puffar till henne till middag.

Det är inte heller så att vi lugnade ner oss och chillade efter att vi fyllt 16-17/gymnasieålder, som man kan tro. För ca. 3 vintrar sen så var vi påväg hem med mamma i bilen kvällen innan julafton snodde vi vår första julgran tex. Mamma hade inte köpt någon gran hemma för hon tyckte inte vi hade plats. Självklart var både Sara och jag jättebesvikna över detta - för en julgran ska man fan ha! Mamma stannar till i Lyckeby för hon ska springa upp och lämna någonting till en kompis. Då fick Sara och jag syn på massa julgranar utanför parkeringen som dem hade sålt på dagen. Eftersom att det inte var någon där (klockan var ju 10-11 på kvällen) så hoppar vi helt enkelt ut, tar den vi tycker är snyggast, och slänger ner i bagageluckan. När mamma kommer tillbaka säger vi ju givetvis ingenting, då hade hon ju slängt tillbaka den. Vi väntar tills vi kommer hem och ska hoppa ut. Då öppnar vi bagageluckan, plockar ut julgranen, hjälps åt att bära den upp för lägenheten och det enda vår kära mamma får fram är "AHMEN VAFAN HAR NI GJORT?! NI ÄR JU INTE KLOKA I HUVUDET, HAR NI STULIT EN JULGRAN!? NÄR GJORDE NI DET?! JÄVLA UNGAR!". Men hon hjälpte ändå till att julpynta sen när vi kom hem och fint ställde upp granen i köket - för där passade den ansåg vi. Vi var 18 när detta hände.

Det finns en miljard saker till att lista. Som när vi spelade guitar hero och hoppade och headbangade sönder mammas soffa som hon veckan efter slängde. Även där undkom vi utskällningar - min mammas tålamod är helt fantastiskt alltså.

Dock är det inte bara min mamma som har fått utstå allt det här. Även Saras kära far - Kanelis. Jag har varit lika oförskämd i hans hem som i mitt egna hem. Jag har trängt mig på att följa med på diverse saker som han och Sara ska ha åkt iväg på. Det kunde vara allt ifrån långa bilresor till båtturer till som sagt släktmiddagar och familjekalas. När han skulle köra Sara till Malmö för att gå på konsert så studsade jag in i bilen och pratade tills hans öron blev skrynkliga. Sedan gav jag honom fel vägbeskrivning så att han fick köra en extra lång omväg genom stan för att komma rätt. Inte heller någon utskällning där, fast än att det förmodligen var extremt påfrestande.

I 11 år har denna baletten varit igång och den kommer förmodligen fortsätta tills den dagen vi dör, hand i hand och lika bra vänner. När våra föräldrar inte längre behöver tänja på tålamodets gränser så kommer våra framtida män få göra det. När jag gifter mig kommer mamma, Sara och Kanelis sitta där och snörvla ikapp och vice versa. När jag får barn så kommer Sara bli "moster" och mamma kommer dalta lika mycket med mina ungar som med Saras. Jag tror inte det finns någon gräns för hur invävda våra liv kan bli. Jag är alltid välkommen att fira jul ute på Arnö hos Kanelis som Sara är på Carlandravägen, lika självklart som att hon alltid är välkommen att fira midsommar hos mormor och morfar, och lika självklart som att jag och Saras pojkvän Kevin är de enda utanför familjen som är bjudna hem till Gamla Riksvägen för att gå på 18-årskalas.
Självklart är också att jag ringer till mamma och frågar "hej vad gör du?" och hon svarar "jag sitter hemma och fikar lite med Sara". Eller att vi kommer hem och jag går och lägger mig i ett bad samtidigt som Sara har familjemiddag med mamma, mammas pojkvän och min bror. 

Kan inte riktigt förstå att våra föräldrar har orkat med det här i 11 år, men fint är det iaf.

Åh! Jag är så pirrig inför alla mina planer som jag ska genomföra! Massa saker måste ju göras! HALLÅ! Jag ska jobba-som-ett-as, jag ska fira jul, jag ska klippa mig, jag ska fira nyår, jag ska tjäna pengar, jag ska plugga i raket-fart, jag ska ta körkort huxflux, jag ska sluta röka..............

ÅH JAG ÄR SÅ EXALTEEEEERAAAAAAD!!!!!

"Så det enda jag har gjort denna veckan när jag varit sjuk är att raka benen hela dagarna"

"Hur gör du då när du rakar dem vanliga benen"

"Jag rakar tårna"

"Jag vill att mina plugguppgifter ska vara lika lätta som att läsa din blogg"

"Jag hade sån ångest när jag åkte till Emmaboda men sen kom jag på att jag har ju ändå inga shorts"

"Jag kanske ska skriva i ansökan att jag är en italiensk, lesbisk kvinna. Ställer du upp på att vara min flickvän då? BRA! Iaf. Jag kan skriva: "på dagarna hänger jag med mina italienska släktingar, saknar min lesbiska flickvän som bor i Karlskrona och lockar håret och rakar benen och annat tjejigt eftersom att jag är tjej." Det går säkert hem!"

"Jag vet inte vilken kalender jag ska köpa. ÅH jag kan köpa en på Kungafamiljen, det är ju snyggt!"

"Nu måste jag bajsa, jag struntar i kalendern!"

"Jag måste ta körkort snart, hur svårt kan det vara liksom? Jag börjar ju känna att varenda idiot på jorden tar körkort."

"Ät ostbågar. Det känns bättre om man ändå ska fuska när man går på LCHF. Ost är ju alltid bra liksom."

"Ah han är ju så rolig men jag har börjat känna att jag inte gillar honom längre. Han är mesig!"

Jag pratade precis med Thomas på polisrekryteringen! Han tände och släkte två ljus i mitt liv.
Ljuset han tände; man måste INTE ha gjort högskoleprovet för att ansöka!
Ljuset han släkte; det är VÄLDIGT meriterande att ha pluggat en högskolekurs. HALLÅ, jag suger på sånt! Så nu måste jag akut-leta-upp en lämplig kurs att plugga, snart! I Rebeccas värld: en racerplugg på distans som börjar nästa vecka och slutar i december. I Rebeccas värld igen är detta väldigt logiskt. Och sen ska jag lära mig att köra bil på två veckor, det kan väl inte vara så svårt. En käftsmäll till alla som påstår att jag är naiv. Jag är övermäktig i min hjärna. Jag löser detta ska ni se!

Idag är det 34 dagar kvar tills; mamma, Daniel och Jonathan kommer till Stockholm med mina julsaker, dvs: min vita julgran, mina ljusstakar, mina julstjärnor och mina allt annat julmysiga som jag äger! Med andra ord är det 34 dagar kvar tills jag får julpynta denna lägenheten och älska livet ytterligare lite till.

 

Idag är det också 53 korta dagar kvar tills min julledighet börjar och jag får åka till Karlskrona och bara vara ledig och julmysa och älska livet mest på hela jorden! JAG DÖR NÄSTAN AV LÄNGTAN BARA AV ATT SKRIVA DETTA!

 

Och, det viktigaste datumet av de alla; idag är det 58 dagar kvar tills det är julafton!

Jag mår så bra av att tänka på detta. Igår föll första snön. Jag kände mig som ett barn, minus pulkan. Det var helt fantastiskt! Jag kunde inte ens gå ut på balkongen utan att bli helt vit på kläderna. Helt underbart! Och jag har tjuvstartat med jullistan på spotify och med pepparkakor. Pepparkakorna ska jag dock inte äta mer förens i december. Jag vill inte tjuvstarta för mycket faktiskt. 

Nästa vecka ska jag köpa alla mina julklappar! Dock ska jag inte slå in dem förens jag har fått upp gran och alla julsaker, för den känslan vill jag inte gå miste om.

 

Vad ni säkert kan gissa och förstå så är julen det största som händer mig varje år. Det slår allt annat som händer. Det finns inget på jorden som får mig att må lika bra som att gå med mamma eller pappa och millan eller bästa vän Sara i affärer runt juldagarna och handla sista julklapparna, åka hem till ett hem som luktar jul och julbak och julstök, och slå in julklappar. Mysa med familjen, äta all god mat, vara extra fin i håret, ha extra snygga kläder på sig. Dricka te och julkaffe och julmust hos mysiga vänner i mysiga soffor framför mysiga program. Gå långpromenader på förmiddagarna i knastrande snö. Gå ut och ta kvällsciggen på kvällen och se att snön lyser upp gatorna och tar bort allt mörker. All belysning i städerna. Alla fina vinterkläder. All musik! All spänning inför vad folk viskar om ang. julklappar. Jag orkar inte skriva mer om detta, jag vill nästan gråta så glad känner jag mig för att detta snart är här.

 

Nu ska jag ringa polishögskolan!

 

ÄNTLIGEN har det hänt, fliqlo-skärmsläckaren funkar på min dator. Varför är jag så glad för det undrar ni? FÖR ATT jag skiter i vilka bra funktioner min dator ha. Jag har endast min dator pga utseendet. Datorn ska vara snygg - check! (MacBook air, hallå!). Bakgrundsbilden ska vara noga utvald (Freddan ifr solsidan med ett underbart citat, HALLÅ IGEN!). Och skärmsläckaren ska vara riktigt fin den med - check igen!

Jag är jätteglad. Typ samma känsla som när man dricker sitt kaffe ifrån en riktigt snygg take-away-mugg, bäddar sängen med sina favoritlakan eller antecknar viktiga (eller oviktiga) möten i sin skitsnygga kalender med sin favoritpenna. Livet kan inte bli vackrare än såhär.