Orkanen Sandy
Är det bara jag som är livrädd över att New York kommer dränkas och att denna naturkatastrof fortsätter och sköljer över hela världen och att den sista vågen dräper hela jorden den 21 december som alla flummiga hippieindianer varnat oss för i flera år? Jag börjar bli nervös! Tur att jag befinner mig i Karlskrona när detta isf "sker"! Ska jag ändå dö vill jag dö med mina nära och kära!
Detta inlägg är enbart till för att jätteskarpa och väldigt pålästa människor och vetenskapsmän ska kommentera att jag har fel och att jorden kommer leva och frodas i typ 18 miljarder år till!
Hur har våra föräldrar orkat i 11 år?
Sara och jag lärde känna varandra när jag flyttade till näktergalsvägen där Sara bodde. Vi var 10 år på den tiden. Enda sen dag ett när vi blev vänner har vi bott hos varandra. Vi hängde ihop jämt, vi var det bästa teamet någonsin. Bråkade någon med Sara så bråkade de med mig - och tvärtom. Vi kom på allt mellan himmel och jord att underhålla oss med och skulle jag iväg med min familj så följde Sara med - och återigen tvärtom. Familjemiddagar hos mormor och morfar, höst-te-äta-skorpor hos Saras farfar, passa hundar hos avlägnsa släktingar på landet, åkturer till IKEA, stranddagar, grillkvällar hos föräldrars kompisar, överallt m.a.o. Skulle Roger (Saras pappa som jag hädanefter kommer kalla Kanelis i detta inlägg) iväg till en annan stad på spelningar så följde jag med, födelsedagskalas för enbart släkten - då var jag med. Och det är liksom inte så att våra föräldrar någonsin har haft något emot detta. Det är ju bara så det har varit.
När vi var yngre hängde vi mest hemma hos mig och min mamma. Mamma fick stå ut med näst intill allt. I en hel vecka i rad tjatade vi hål i öronen på henne om att hon skulle åka och hyra senaste Harry Potter filmen åt oss. Tillslut, efter en veckas tjat som sagt, så gav hon med sig. Hon skulle gå ut på kvällen och vi skulle ha sleepover och kolla på filmen. Sagt och gjort. Dagen efter sitter vi vid frukostbordet, båda två arga som bin och "besvikna" på mamma. Varför? För att "HUR KUNDE DU LÅTA OSS SE DEN FILMEN SJÄLVA?! DEN VAR JU FÖRFAN SKIT LÄSKIG!", varpå mamma svarar "men snälla, den är ju ifrån 7 år?
- "I VUXET SÄLLSKAP JA! ANNARS ÄR DEN IFRÅN 11!"
- "NI ÄR JU 11?"
- "OM 5 DAGAR JA!!! Fyfan, fattar du att vi inte har kunnat sova en enda blund inatt eller?!"
Sen fortsatte vi frukosten, med mamma satt på plats minsann.
En annan gång hade jag fått en orange stor badmadrass utav mamma som jag kunde ha på stranden. Skit snygg ansåg jag. Det gjorde även Sara, som tvingade sin mamma att hon skulle få en likadan. Det fick hon. Sen blåste vi upp madrasserna hemma i lägenheten och spatserade ut med dem på gården under armarna och väntade vid bilen tills vi skulle åka till stranden. Vi knöklar in madrasserna i baksätet och hoppar in. Mamma säger att hon inte kör en meter för ens vi har blåst ut luften för hon ser inte när hon kör eftersom att dem täcker hela bakrutan. NÄPP, det kunde hon fetglömma! Och så var det bara! Så mamma fick köra hela vägen till dragsö och kika ifrån backspeglarna BARA för att vi skulle få våran vilja igenom. När detta hände var vi 12.
Jag vet inte heller hur många gånger jag har hört Sara säga till henne "kan vi åka till biljard caféet och köpa såna goda klubbor jag vill ha? Snälla Zandra!". Jag vet inte heller hur många gånger hon faktiskt köpt dessa klubborna. Jag vet inte heller hur många gånger "jag vill inte äta vårullar! Jag vill ha kalas puffar!" har upprepats efter att Sara fått mamma till att servera kalas puffar till henne till middag.
Det är inte heller så att vi lugnade ner oss och chillade efter att vi fyllt 16-17/gymnasieålder, som man kan tro. För ca. 3 vintrar sen så var vi påväg hem med mamma i bilen kvällen innan julafton snodde vi vår första julgran tex. Mamma hade inte köpt någon gran hemma för hon tyckte inte vi hade plats. Självklart var både Sara och jag jättebesvikna över detta - för en julgran ska man fan ha! Mamma stannar till i Lyckeby för hon ska springa upp och lämna någonting till en kompis. Då fick Sara och jag syn på massa julgranar utanför parkeringen som dem hade sålt på dagen. Eftersom att det inte var någon där (klockan var ju 10-11 på kvällen) så hoppar vi helt enkelt ut, tar den vi tycker är snyggast, och slänger ner i bagageluckan. När mamma kommer tillbaka säger vi ju givetvis ingenting, då hade hon ju slängt tillbaka den. Vi väntar tills vi kommer hem och ska hoppa ut. Då öppnar vi bagageluckan, plockar ut julgranen, hjälps åt att bära den upp för lägenheten och det enda vår kära mamma får fram är "AHMEN VAFAN HAR NI GJORT?! NI ÄR JU INTE KLOKA I HUVUDET, HAR NI STULIT EN JULGRAN!? NÄR GJORDE NI DET?! JÄVLA UNGAR!". Men hon hjälpte ändå till att julpynta sen när vi kom hem och fint ställde upp granen i köket - för där passade den ansåg vi. Vi var 18 när detta hände.
Det finns en miljard saker till att lista. Som när vi spelade guitar hero och hoppade och headbangade sönder mammas soffa som hon veckan efter slängde. Även där undkom vi utskällningar - min mammas tålamod är helt fantastiskt alltså.
Dock är det inte bara min mamma som har fått utstå allt det här. Även Saras kära far - Kanelis. Jag har varit lika oförskämd i hans hem som i mitt egna hem. Jag har trängt mig på att följa med på diverse saker som han och Sara ska ha åkt iväg på. Det kunde vara allt ifrån långa bilresor till båtturer till som sagt släktmiddagar och familjekalas. När han skulle köra Sara till Malmö för att gå på konsert så studsade jag in i bilen och pratade tills hans öron blev skrynkliga. Sedan gav jag honom fel vägbeskrivning så att han fick köra en extra lång omväg genom stan för att komma rätt. Inte heller någon utskällning där, fast än att det förmodligen var extremt påfrestande.
I 11 år har denna baletten varit igång och den kommer förmodligen fortsätta tills den dagen vi dör, hand i hand och lika bra vänner. När våra föräldrar inte längre behöver tänja på tålamodets gränser så kommer våra framtida män få göra det. När jag gifter mig kommer mamma, Sara och Kanelis sitta där och snörvla ikapp och vice versa. När jag får barn så kommer Sara bli "moster" och mamma kommer dalta lika mycket med mina ungar som med Saras. Jag tror inte det finns någon gräns för hur invävda våra liv kan bli. Jag är alltid välkommen att fira jul ute på Arnö hos Kanelis som Sara är på Carlandravägen, lika självklart som att hon alltid är välkommen att fira midsommar hos mormor och morfar, och lika självklart som att jag och Saras pojkvän Kevin är de enda utanför familjen som är bjudna hem till Gamla Riksvägen för att gå på 18-årskalas.
Självklart är också att jag ringer till mamma och frågar "hej vad gör du?" och hon svarar "jag sitter hemma och fikar lite med Sara". Eller att vi kommer hem och jag går och lägger mig i ett bad samtidigt som Sara har familjemiddag med mamma, mammas pojkvän och min bror.
Kan inte riktigt förstå att våra föräldrar har orkat med det här i 11 år, men fint är det iaf.
word

För lite sömn och för lite mat
Igår fick jag enorma smärtor i gommen (?) och kunde knappt äta. Detta resulterade i att det tog 3,5 timme för mig att få i mig en pizza ENDAST på hela dagen. På det somnade jag strax innan 2 inatt och gick upp klockan 7 imorse. Dåligt matintag samt dålig sömn bidrar till att jag får "bakfyllekänslor" och känner mig darrig, varm och konstig i kroppen. Och varje gång jag är bakis eller iaf känner mig bakis (som nu) så har jag två känslolägen; väldigt hysteriskt glad och skrattar OKONTROLLERAT åt ALLT! Och dessutom är okontrollerat inte tillräckligt, även hysteriskt och med utan stopp på skrattandet. Det andra läget är att jag gråter till allt. Allt blir så sorgligt och något jag får starka känslor över. Idag är min kropp inställd på det sistnämnda. Jag satt nu lycklig och tillfreds med livet. Tvätten igång där nere i tvättstugan, jag hade hunnit duscha och sminka mig, och satt med kaffe i soffan framför nyhetsmorgon. Då visade dem ett inslag om två cancersjuka tjejer. En på 16 år (friskförklarad) och en liten flicka på 4. Jag kan inte förklara vad det var som gjorde att det brast totalt för mig men jag grät och grät när denna lilla flickan skulle berätta om sjukhustiden och nu kan jag inte sluta gråta. Jag tänker bara hemska tankar, "tänk om det där hade varit Cassie". Jag vill inte tänka på det för det där kommer aldrig hända Cassie, men känslorna är helt okontrollerade hos mig nu. Jag måste ringa och prata med mamma om detta så att jag får lugna ner mig, detta är ju sjukt.
HAHAHAHA
Vackra söndag!
Jag älskar vilken hippie-småstads-tjej jag framstår som i stora hårda coola Stockholm när jag blir utlånad till stora restauranger och säger när jag slutar "tack för idag, det var jätte kul att jobba med er! :)" med ett stort leende och killarna i köket fnissar och säger "haha tack detsamma fröken!". Hahaha. Väldigt trevligt att jobba på Hötorget, men nu ska jag hem och äta och mysa med massa kaffe i min soffa :)
P.S och 0gradigt stör mig inte alls, jag älskar vintern!
Affärskvinna
Om det inte hade varit för att jag hade tyckt att det verkade så jävla tråkigt så hade jag kunnat bli världens bästa affärskvinna. Sitter på balkongen och röker, dricker kaffe och svarar på mail. I verkligheten så är det inga viktiga mail, MEN ÄNDÅ!
pirrrrrrrig
ÅH JAG ÄR SÅ EXALTEEEEERAAAAAAD!!!!!
Klipptider
Idag har Sara och jag bokat klipptider i Karlskrona. Den 20 december kl. 08.00! Hahahahaha, har de ens öppet då? Vi kommer iaf bli fett snygga! Sara axellångt och jag page! Efter ska vi hem till Sara och färga mitt hår. Vi kommer bli så julfina! Jag längtar redan hur mycket som helst!
Skrattarihjälmigännumera
Det här fyllde jag min kalender 2012 med. Viktigt liksom att skriva en lista på alla man är kär i.
Skrattarihjälmig
Ännu mer logik
"Hur gör du då när du rakar dem vanliga benen"
"Jag rakar tårna"
"Jag vill att mina plugguppgifter ska vara lika lätta som att läsa din blogg"
"Jag hade sån ångest när jag åkte till Emmaboda men sen kom jag på att jag har ju ändå inga shorts"
"Jag kanske ska skriva i ansökan att jag är en italiensk, lesbisk kvinna. Ställer du upp på att vara min flickvän då? BRA! Iaf. Jag kan skriva: "på dagarna hänger jag med mina italienska släktingar, saknar min lesbiska flickvän som bor i Karlskrona och lockar håret och rakar benen och annat tjejigt eftersom att jag är tjej." Det går säkert hem!"
"Jag vet inte vilken kalender jag ska köpa. ÅH jag kan köpa en på Kungafamiljen, det är ju snyggt!"
"Nu måste jag bajsa, jag struntar i kalendern!"
"Jag måste ta körkort snart, hur svårt kan det vara liksom? Jag börjar ju känna att varenda idiot på jorden tar körkort."
"Ät ostbågar. Det känns bättre om man ändå ska fuska när man går på LCHF. Ost är ju alltid bra liksom."
"Ah han är ju så rolig men jag har börjat känna att jag inte gillar honom längre. Han är mesig!"
åhåhåeåådhådåhådådtååtååh!
Ljuset han tände; man måste INTE ha gjort högskoleprovet för att ansöka!
Ljuset han släkte; det är VÄLDIGT meriterande att ha pluggat en högskolekurs. HALLÅ, jag suger på sånt! Så nu måste jag akut-leta-upp en lämplig kurs att plugga, snart! I Rebeccas värld: en racerplugg på distans som börjar nästa vecka och slutar i december. I Rebeccas värld igen är detta väldigt logiskt. Och sen ska jag lära mig att köra bil på två veckor, det kan väl inte vara så svårt. En käftsmäll till alla som påstår att jag är naiv. Jag är övermäktig i min hjärna. Jag löser detta ska ni se!
58 dagar

YES!
Jag är jätteglad. Typ samma känsla som när man dricker sitt kaffe ifrån en riktigt snygg take-away-mugg, bäddar sängen med sina favoritlakan eller antecknar viktiga (eller oviktiga) möten i sin skitsnygga kalender med sin favoritpenna. Livet kan inte bli vackrare än såhär.
