Sitter på jobbet och ska strax gå in. Funderar även över den fruktansvärt hemska mardrömmen jag hade för bara några timmar sen. Ja, ni ska få höra. Jag drömde att jag var hos läkaren och rutinkollade mig. Läkaren säger till mig "Rebecca det är inget fel på dig, du är gravid." jag höll på att dö. Jag satt där och envisades med att hon skulle säga att hon bara skoja. För jag hade ju ingen pojkvän. Så jag frågade henne hur långt gången jag var. När hon sa hur länge började jag räkna bakåt till den jag hade sex med sist och insåg att det kunde vara två olika killar - alltså visste jag inte vem pappan var men oavsett vad så var jag inte det minsta kär i någon av dem och jag fick sån jävla satans ångest över den känslan. Fyfan det var hemskt. Jag hatade barnet i magen och jag hatade killarna ännu mer. I verkligheten vill jag självklart ha barn, fast i framtiden. När jag är kär, så kär att jag inte vet vart jag ska ta vägen av alla känslor. Och killen ska givetvis känna likadant. Jag skulle aldrig skaffa ett barn med ett one-night-stand eller med en kille jag känner sådär för. Jag vill ha den där enorma lyckan där barnet betyder allt för oss båda. Shit, kan inte ens beskriva vilka obehagskänslor jag får av att bara tänka på drömmen. Tänker aldrig mer i hela mitt liv ha sex igen, förens jag är kär och har hittat min drömprins!