Igår fick jag enorma smärtor i gommen (?) och kunde knappt äta. Detta resulterade i att det tog 3,5 timme för mig att få i mig en pizza ENDAST på hela dagen. På det somnade jag strax innan 2 inatt och gick upp klockan 7 imorse. Dåligt matintag samt dålig sömn bidrar till att jag får "bakfyllekänslor" och känner mig darrig, varm och konstig i kroppen. Och varje gång jag är bakis eller iaf känner mig bakis (som nu) så har jag två känslolägen; väldigt hysteriskt glad och skrattar OKONTROLLERAT åt ALLT! Och dessutom är okontrollerat inte tillräckligt, även hysteriskt och med utan stopp på skrattandet. Det andra läget är att jag gråter till allt. Allt blir så sorgligt och något jag får starka känslor över. Idag är min kropp inställd på det sistnämnda. Jag satt nu lycklig och tillfreds med livet. Tvätten igång där nere i tvättstugan, jag hade hunnit duscha och sminka mig, och satt med kaffe i soffan framför nyhetsmorgon. Då visade dem ett inslag om två cancersjuka tjejer. En på 16 år (friskförklarad) och en liten flicka på 4. Jag kan inte förklara vad det var som gjorde att det brast totalt för mig men jag grät och grät när denna lilla flickan skulle berätta om sjukhustiden och nu kan jag inte sluta gråta. Jag tänker bara hemska tankar, "tänk om det där hade varit Cassie". Jag vill inte tänka på det för det där kommer aldrig hända Cassie, men känslorna är helt okontrollerade hos mig nu. Jag måste ringa och prata med mamma om detta så att jag får lugna ner mig, detta är ju sjukt.