Nu är begravningen över och vi sitter på pizzerian och beställer mat. Det var fruktansvärt hjärtskärande att se min morfar vara så förtvivlat ledsen men jag hade en pojkvän som satt och höll min hand och höll om mig på ena sidan och en mamma med näsdukar och en tröstande hand på andra. Allt var så himla vackert och nu får vår fina farmor äntligen en värdig och fridfull vila.

Jag älskar min fina familj så himla himla mycket och jag är så glad att vi alla finns där för varandra, i vått och torrt. Och att Micke följde med som stöd var skönt för både mig och alla andra. Mormor och alla kramade honom innerligt tack när vi skulle åka. Han växer i mina ögon så mycket så jag undrar om det ens går mer.

Och till min familj: ni är alla underbara, med hjärtan av guld och aldrig i hela mitt liv kommer jag svika er!