Sara och jag lärde känna varandra när jag flyttade till näktergalsvägen där Sara bodde. Vi var 10 år på den tiden. Enda sen dag ett när vi blev vänner har vi bott hos varandra. Vi hängde ihop jämt, vi var det bästa teamet någonsin. Bråkade någon med Sara så bråkade de med mig - och tvärtom. Vi kom på allt mellan himmel och jord att underhålla oss med och skulle jag iväg med min familj så följde Sara med - och återigen tvärtom. Familjemiddagar hos mormor och morfar, höst-te-äta-skorpor hos Saras farfar, passa hundar hos avlägnsa släktingar på landet, åkturer till IKEA, stranddagar, grillkvällar hos föräldrars kompisar, överallt m.a.o. Skulle Roger (Saras pappa som jag hädanefter kommer kalla Kanelis i detta inlägg) iväg till en annan stad på spelningar så följde jag med, födelsedagskalas för enbart släkten - då var jag med. Och det är liksom inte så att våra föräldrar någonsin har haft något emot detta. Det är ju bara så det har varit.

När vi var yngre hängde vi mest hemma hos mig och min mamma. Mamma fick stå ut med näst intill allt. I en hel vecka i rad tjatade vi hål i öronen på henne om att hon skulle åka och hyra senaste Harry Potter filmen åt oss. Tillslut, efter en veckas tjat som sagt, så gav hon med sig. Hon skulle gå ut på kvällen och vi skulle ha sleepover och kolla på filmen. Sagt och gjort. Dagen efter sitter vi vid frukostbordet, båda två arga som bin och "besvikna" på mamma. Varför? För att "HUR KUNDE DU LÅTA OSS SE DEN FILMEN SJÄLVA?! DEN VAR JU FÖRFAN SKIT LÄSKIG!", varpå mamma svarar "men snälla, den är ju ifrån 7 år?
- "I VUXET SÄLLSKAP JA! ANNARS ÄR DEN IFRÅN 11!"
- "NI ÄR JU 11?"
- "OM 5 DAGAR JA!!! Fyfan, fattar du att vi inte har kunnat sova en enda blund inatt eller?!"
Sen fortsatte vi frukosten, med mamma satt på plats minsann.

En annan gång hade jag fått en orange stor badmadrass utav mamma som jag kunde ha på stranden. Skit snygg ansåg jag. Det gjorde även Sara, som tvingade sin mamma att hon skulle få en likadan. Det fick hon. Sen blåste vi upp madrasserna hemma i lägenheten och spatserade ut med dem på gården under armarna och väntade vid bilen tills vi skulle åka till stranden. Vi knöklar in madrasserna i baksätet och hoppar in. Mamma säger att hon inte kör en meter för ens vi har blåst ut luften för hon ser inte när hon kör eftersom att dem täcker hela bakrutan. NÄPP, det kunde hon fetglömma! Och så var det bara! Så mamma fick köra hela vägen till dragsö och kika ifrån backspeglarna BARA för att vi skulle få våran vilja igenom. När detta hände var vi 12.

Jag vet inte heller hur många gånger jag har hört Sara säga till henne "kan vi åka till biljard caféet och köpa såna goda klubbor jag vill ha? Snälla Zandra!". Jag vet inte heller hur många gånger hon faktiskt köpt dessa klubborna. Jag vet inte heller hur många gånger "jag vill inte äta vårullar! Jag vill ha kalas puffar!" har upprepats efter att Sara fått mamma till att servera kalas puffar till henne till middag.

Det är inte heller så att vi lugnade ner oss och chillade efter att vi fyllt 16-17/gymnasieålder, som man kan tro. För ca. 3 vintrar sen så var vi påväg hem med mamma i bilen kvällen innan julafton snodde vi vår första julgran tex. Mamma hade inte köpt någon gran hemma för hon tyckte inte vi hade plats. Självklart var både Sara och jag jättebesvikna över detta - för en julgran ska man fan ha! Mamma stannar till i Lyckeby för hon ska springa upp och lämna någonting till en kompis. Då fick Sara och jag syn på massa julgranar utanför parkeringen som dem hade sålt på dagen. Eftersom att det inte var någon där (klockan var ju 10-11 på kvällen) så hoppar vi helt enkelt ut, tar den vi tycker är snyggast, och slänger ner i bagageluckan. När mamma kommer tillbaka säger vi ju givetvis ingenting, då hade hon ju slängt tillbaka den. Vi väntar tills vi kommer hem och ska hoppa ut. Då öppnar vi bagageluckan, plockar ut julgranen, hjälps åt att bära den upp för lägenheten och det enda vår kära mamma får fram är "AHMEN VAFAN HAR NI GJORT?! NI ÄR JU INTE KLOKA I HUVUDET, HAR NI STULIT EN JULGRAN!? NÄR GJORDE NI DET?! JÄVLA UNGAR!". Men hon hjälpte ändå till att julpynta sen när vi kom hem och fint ställde upp granen i köket - för där passade den ansåg vi. Vi var 18 när detta hände.

Det finns en miljard saker till att lista. Som när vi spelade guitar hero och hoppade och headbangade sönder mammas soffa som hon veckan efter slängde. Även där undkom vi utskällningar - min mammas tålamod är helt fantastiskt alltså.

Dock är det inte bara min mamma som har fått utstå allt det här. Även Saras kära far - Kanelis. Jag har varit lika oförskämd i hans hem som i mitt egna hem. Jag har trängt mig på att följa med på diverse saker som han och Sara ska ha åkt iväg på. Det kunde vara allt ifrån långa bilresor till båtturer till som sagt släktmiddagar och familjekalas. När han skulle köra Sara till Malmö för att gå på konsert så studsade jag in i bilen och pratade tills hans öron blev skrynkliga. Sedan gav jag honom fel vägbeskrivning så att han fick köra en extra lång omväg genom stan för att komma rätt. Inte heller någon utskällning där, fast än att det förmodligen var extremt påfrestande.

I 11 år har denna baletten varit igång och den kommer förmodligen fortsätta tills den dagen vi dör, hand i hand och lika bra vänner. När våra föräldrar inte längre behöver tänja på tålamodets gränser så kommer våra framtida män få göra det. När jag gifter mig kommer mamma, Sara och Kanelis sitta där och snörvla ikapp och vice versa. När jag får barn så kommer Sara bli "moster" och mamma kommer dalta lika mycket med mina ungar som med Saras. Jag tror inte det finns någon gräns för hur invävda våra liv kan bli. Jag är alltid välkommen att fira jul ute på Arnö hos Kanelis som Sara är på Carlandravägen, lika självklart som att hon alltid är välkommen att fira midsommar hos mormor och morfar, och lika självklart som att jag och Saras pojkvän Kevin är de enda utanför familjen som är bjudna hem till Gamla Riksvägen för att gå på 18-årskalas.
Självklart är också att jag ringer till mamma och frågar "hej vad gör du?" och hon svarar "jag sitter hemma och fikar lite med Sara". Eller att vi kommer hem och jag går och lägger mig i ett bad samtidigt som Sara har familjemiddag med mamma, mammas pojkvän och min bror. 

Kan inte riktigt förstå att våra föräldrar har orkat med det här i 11 år, men fint är det iaf.