Det här låter möjligtvis så himla töntigt men jag tror inte att ni förstår vilken härlig känsla jag har i min själ just nu. Jag sitter i mitt uppdiskade kök med min fantastiskt fina lufttunna MacBook air (som jag inte alltid kommer överens med, dock är det fortfarande min största kärlek!) och mitt chaité och min spotify och mina tankar. Jag har varit uppe och röjt med kaffe, cigg, städ och film sen klockan 04.20 imorse. Har även vinkat av mina fina töser, ink. Gabbe som jag vinkade av ifr balkongen. Har haft ångest varvat med lycka. Ångest för att min lägenhet är tom efter en fartfylld helg. Lycka för den fartfyllda helgen. Jag har kollat på en helt underbar film, "The Vow". Svensk titeln; Älska mig igen. En hemsk film, dock väldigt underbar. Jag grät och jag grät och kände att jag aldrig vill bli så kär så att jag inte vet vart jag ska ta vägen, för vad gör jag om jag förlorar mannen jag inte kan leva utan? Eller ännu värre - vad gör jag om han slutar älska mig medans jag inte kan sluta älska ännu mer? Jag hatar kärleken! Den är så hård och brutal. Och ändå är den så fin, och ändå jagar vi den. Eftersom att vi vet att när vi hittar den svävar vi på moln och är lyckligare än vad vi någonsin kunnat föreställa oss eller blivit berättade för av våra mammor när vi var små.

För att återgå till filmens handling så handlar det om Paige och Leo som blir jättekära, gifter sig och är varandras bästa vänner. Skrattar ihop och älskar varandra mer än något annat. Paige råkar ut för en olycka och hamnar i koma. Glömmer bort alla minnen hon haft med Leo, och har absolut ingen aning om att dem ens träffats. Leo vet inte vart han ska ta vägen eller vad han ska göra, för han är en främling för henne nu och hon älskar inte honom längre. Hon kan ju inte älska någon hon inte känner. Leo måste då göra allt i sin makt för att få henne att bli lika kär i honom igen, som hon blev första gången. Om han lyckas får vi inte veta i filmen, även om man anar i slutet. Dock säger eftertexten att det riktiga paret som historien är baserad på idag är lyckligt gifta med två barn. När jag fick se det grät jag som ett barn. "Kärleken övervinner allt!". Om man är ämnade för varandra.

Sjukt bra film. Har förbjudit min vän Sara att kolla på den, jag vet att hon inte är känslomässigt stabil till att kunna kolla på sånt. Hon är så jävla känslig för sånt. Hon började gråta för att hon inte sagt till sitt ex Kevin att hon älskade honom tillräckligt (tyckte hon) efter att hon kollat på P.S I Love You. Ah, ni hajar. Men för er andra, som inte är kära och blir rädda för att detta ska hända er, och som är starka, se den. Blir ni inte berörda är det något som inte stämmer.

Jag ska dricka upp mitt té och röka mina camel activate cigg nu. Bara så ni VET! ;D